Virpi - Hästar och ridning

När hästar kommer in i mitt liv är svårt att säga, det finns egentligen ingen helt klar startpunkt, mer än att de alltid funnits där på ett eller annat sätt i form av samlarbilder på väggarna hemma, i Wahlströms ungdomsböcker, som i Över alla hinder Annika! m.fl. 

I tidiga tonåren påverkade tv-serier och filmer som Follyfoot och Black Beauty längtan till att få rida. Jag har ridit på travhästar och högt utbildade dressyrhästar men oftast ändå på helt vanliga ridskolehästar.

Mitt första minne av att rida är från tidig barndom, när jag satt på en mekanisk gunghäst som galoperade när pappa la in en slant i apparaten. Den mekaniska hästen byttes ut mot riktiga hästar så småningom. Första gången jag kom i kontakt med en ridinstruktör var i medlet av 1970-talet på ett ridläger i Jakobstad, i Österbotten. Ridlägret arrangerades av 4H organistationen. I stallet tilldelades jag , Caramba. Om vi sadlade själva minns jag inte. Först skrittade vi omkring på ridbanan och därefter skulle vi lära oss rida lätt, det som ser ut att ryttaren sitter upp och ibland ner i sadeln, fram och tillbaka. Det ser lätt ut men att få till det snyggt och korrekt är en annan sak. Så gick dagarna fram till den sista dagen, antagligen hade det skett någon sorts framsteg eftersom jag skulle hoppa över en kavalett i galopp. En kavalett är en bom som ligger lite över markytan stödd på något sorts block. 

I dag när jag kommer till stallet tittar jag på hästen, ser lite på vilket humör den är innan jag ryktar och sadlar den inför ridpasset. Det fängslande med min hobby är hästen inte själva ridpassen. Jag tror jag minns alla hästar jag ridit på, varit skötare åt, hyrt, de var alla viktiga men en häst som kom att lämna ett djupt avtryck i mitt hästlivt var Baily. Jag tror det är så för alla hästmänniskor, det finns den där hästen, den som var speciell. Det som sker i kommunikationen mellan häst och människa är en plats dit inte orden når. Det är känslans språk , mitt saknar alfabet.