Riko Eklundh

Abi 84

När Riko Eklundh som elvaåring började Lärkan gick han på den sista årskursen som skrevs in i Nya Svenska Läroverket. Innan han började i läroverket hade han gått fyra år i folkskola. Årskurserna innan Rikos hade då gått i läroverket från att de var elva år tills de tog studenten, men på grund av grundskolereformen gjordes systemet om och Riko fick flytta till Munksnäs högstadium inför högstadiet. När det var dags för gymnasieval bestämde sig Riko ändå för att gå gymnasiet i Lärkan. Det var dels för att han hade trivts där tidigare och dels för att både hans pappa och bröder gått där. Det var ändå inte den närmaste skolan då familjen bodde i Noux och det kunde ta uppemot en timme att ta sig till skolan varje dag. 

Mycket hade ändrats i Lärkan under de åren som Riko gått i Munksnäs högstadium. I Nya Svenska Läroverket hölls morgonsamlingar varje morgon och klasserna skulle stå i raka, tysta led och lyssna. Det här hade helt försvunnit i Lärkan och morgonsamlingarna hölls precis som nu, några gånger i veckan och var till sin karaktär mycket friare. Under tiden som Riko gick i Läroverket fanns också den så kallade “självstyrelsen” vars jobb var att hålla ordning och disciplin bland eleverna. Eftersom ansvaret då föll helt på de äldre eleverna som också ledde det ofta till mobbning av de yngre eleverna.  

Det var också i Lärkan som Rikos kontakt med teatern ökade. Skolans engelska- och modersmålslärare Nalle Valtiala tog ofta studeranden på teater, ofta på Svenska Teatern och Riko berättar att han nog antagligen såg det mesta som gick på teatern under den tiden. Besöken skulle också komma att påverka Rikos yrkesval ett par år senare då han genom besöken och skolans julfestskådespel fick ett slags scenprov. Skolan hade redan då en stark tradition av teater som Riko deltog i. Senare, under Rikos tid i armén, brevväxlade han också med Nalle, som skickade Teaterhögskolans annons från HBL och uppmanade Riko att söka. 

För Riko var det inte självklart att bli skådespelare. Ingen i familjen hade varit det före honom och föräldrarna höll sig skeptiska. Ännu förra året sa Rikos pappa att han inte skulle ha rekommenderat branschen för honom. Mamman hade också rått honom att “göra precis som han ville, men tänka noga för”. Yrket är inte heller något som man blir extremt förmögen på. Flera av Rikos kollegor sysslar med något annat vid sidan om, till exempel som vårdare, fysioterapeut, musiker eller skribent, precis som Riko själv. Men precis som med alla yrken handlar det inte bara om pengar. Skådespelaryrket kan också kännas socialt påfrestande. Man jobbar ofta sent på kvällarna och under veckosluten. Det händer att man missar evenemang eller middagar. Det här är dock inte alltid ett problem. Ibland kan man vara arbetslös under längre perioder, särskilt som frilansare. 

Efter att Riko blev utexaminerad från Teaterhögskolan fick han en fast anställning som skådespelare vid Åbo Svenska Teatern. Rikos lärare i skolan, Dick Idman, som då var chef för teatern, erbjöd honom ett kontrakt på två år, vilket kändes som en evighet för Riko. På den tiden var det vanligt att bli fast anställd, och de nyutexaminerade skådiseleverna frågade varandra om den andra också skulle ta fasta anställningar eller inte. Men Riko trivdes bra och stannade i Åbo i fem år. 

Det har funnits många roller och pjäser som har varit extra viktiga för Riko. Hösten 2023 fick han spela Aimo Kangas i Röda Rummet, som spelades på Lilla Teatern. Det var en spännande karaktär med många lager som Riko gärna skulle ha spelat en längre tid. Pjäsen var också utmanande, Aimo Kangas var en av de roller där han har fått prata mest. Dialogerna kändes ibland som monologer då motspelaren endast svarade med “jo” eller “aha”. Vid Svenska Teatern har Riko fått många roller i pjäser som har betytt mycket för honom, såsom Spelman på taket (1995), Peer Gynt (2001), La Cage aux Folles (2008) och Amadeus (1992) på Åbo Svenska Teatern där Riko fick spela Mozart, vilket kändes kul och blev lite av ett genombrott då föreställningen blev så framgångsrik. 

Även om det finns många viktiga pjäser konstaterar Riko att den viktigaste är den han arbetar med för tillfället, och för honom är det musikalen Matilda som står näst på tur. Att spela rektor Trunchbull ser Riko fram emot då det är en karaktär fylld med humor även om det inte är någon positiv typ i sig. Rektorn är otroligt grym och egoistisk som hatar alla barn. Matilda kommer att spelas på Svenska Teatern nästa höst. Dessutom är han aktuell med sin dokumentär, Riko Eklundh - mellan teater och verklighet som nu finns att se på Yle Arenan. 

Avslutningsvis frågade vi Riko om det finns något han skulle vilja hälsa till Flingans läsare och han låter hälsa att han är mycket glad att Flingan och hela Lärkan finns kvar än idag med många, långvariga traditionerna i behåll. Redan på 80-talet ordnades Korvlucia och julfesten tidigt på morgonen. Det är med ett leende på läpparna han minns sin tid i skolan och hoppas att stämningen fortfarande är lika god som då. 

Av Ellen Dolivo och Ellen Haakana