Möglig, men minnesrik

Lärkan går i exil, och höstens ettor kommer att börja gymnasiet i en annan byggnad än den som årtionden av lärkor känner som sin skola på Stormyrvägen 22. Jag insåg pinsamt sent att gatunamnet syftar på en stor våtmark och inte på ett stormigt yrväder, men tycker ändå att det senare skulle passa mycket bättre. Lärkor yrar en hel del, och det känns som om det alltid finns fler idéer och projekt på gång än vad man hinner delta i (tro mig, jag har försökt). Skolan är full med förändringskraft, som kan åstadkomma stora omställningar bara den riktas åt samma håll. Ibland är det åt världsförbättrarhållet, men allt som oftast handlar det om yrande i form av kreativa ordvitsar i korvluciasånger, Flingans horoskop eller viktiga opinionsundersökningar på Jodel. Samtidigt måste det konstateras att skolbyggnaden börjar likna en myr mer och mer; kall och fuktig med låg syrehalt, trots att den för många är värd att bevara.

I och med den kommande flytten står Lärkan inför sin största förändring på länge (om man bortser från den lilla parentesen med pandemi och distansundervisning). Det var hela sextio år sedan skolan sist flyttade, men det lät ungefär likadant då som nu. Oron för att lärkandan skulle försvinna hörs i Flingor från slutet av femtiotalet och läget i förorten kritiserades kraftigt. Många tyckte att det väl inte var så farligt att duschar och tillräckligt med toaletter fattades i det dåvarande skolhuset på Mikaelsgatan, och den dåliga inomhusluften avhjälptes redan för mer än ett halvsekel sedan genom att hålla fönstren öppna under rasterna. Samtidigt konstaterar en elev år 1958 om lärkandan att han “garanterar att den inte hålls kvar i Lärkan på det sätt som skolan nu förfaller”, vilket tål att minnas också i dag. 

Flytten 1962 var permanent och den kommande ska endast vara tillfällig. Även om inga nya vattenskador, asbesthålor eller flygekorrar hindrar skolan från att återvända i sinom tid kommer byggnaden inte att vara densamma om några år. Allt ska dras ut och byggas om, och för de flesta kommer skolan att vara oigenkännlig. Ny, fräsch och funktionell javisst, men var är de nersuttna sofforna, sopkorgarna i vitrinen och livsvisdomarna skrivna på toalettväggen? Inga muminslickepinnar som gick ut för tio år sen i konventsrummet och ett ljudsystem som fungerar felfritt? Utan tvekan kommer det att krävas några generationer lärkor för att ge den nyrenoverade byggnaden själ och karaktär, men jag tvivlar inte en sekund på att de klarar av det. De är ju ändå lärkor. Med lagom mängder kaoskraft.

1959 skrevs att “de som går i Lärkan går där just för att det är Lärkan, inte för att skolan ligger vid Mikaelsgatan”. Vi som går i Lärkan i dag går också här för att det är Lärkan, och bara delvis för att den ligger två minuter från tågstationen. Jag kommer själv aldrig att komma tillbaka till Stormyrvägen om jag inte gör något spektakulärt och blir inbjuden som alumn, men jag unnar absolut framtidens lärkor en byggnad där både astmatiker och estetiker trivs. 

“Den nya Lärkan är inte den gamla. Det är sant, men vi får inte glömma att det snart finns en generation lärkor som gått endast i den nya Lärkan, och på dem som kommer att gå i båda skolorna ankommer det att taga det bästa av lärktraditionerna med sig” -1959. Lärkan har klarat sig i hundranånting år redan, så månne inte vi klarar en liten renovering också. Vi får rikta in våra starka viljor på att skapa ännu bättre stämning, en ännu mer ändamålsenlig lärmiljö och ännu roligare traditioner. Något har jag lärt mig på Stormyrvägen och det är att lärkandan är byggd på bra mycket mer än bara betong. Den kommer med till Sliperivägen och den kommer tillbaka också. 

- Sofie Savander