Omgiven av mansplainers

I somras jobbade jag vid infodisken och biljettförsäljningen vid en gammal ruin. Inför jobbet hade jag läst på om den för att kunna svara på eventuella frågor, så förstås blev jag glad då en man i femtioårsåldern efter sitt besök ville ställa några frågor. Den första handlade om varför borgen hade byggts just där.

“Ja, alltså på den tiden utgjorde ju vattnet en naturlig vallgrav och…” hann jag börja innan jag blev avbruten.

“Nej, jag tror inte du förstår det här. Låt mig förklara!” sade han bestämt.

“Det jag har läst är i alla fall…” fortsatte jag försiktigt.

“Lyssna nu på vad jag säger!” avbröt han igen. Efter det stod jag och lyssnade med ett halvt öra på när han förklarade hur han visste bättre om ämnet som jag för det första hade läst hur mycket som helst om och för det andra jobbade med att informera om.

Det var förstås en liten detalj och antagligen lade han inte märke till det eller ens menade något illa med. För mig kändes det dock som om det jag visste inte hade någon betydelse. Som om han bara ville få bevisa något. Antagligen mer för sig själv än för mig. Att jag reagerade så starkt överhuvudtaget berodde ju på att jag så länge jag kan minnas har fått saker förklarade för mig på ett nedlåtande sätt. Oftast av män. 

Jag tror inte jag känner en enda kvinna som aldrig fått något som hon redan vet förklarat för sig av en man som tror sig veta bättre. De har alltså alla blivit mansplainade. Mansplaining är enligt ordboken: att förklara något på ett överlägset eller förminskande sätt. Med andra ord: en härskarteknik. Det är ett litet och diskret sätt att etablera en högre social position och det riktar sig oftast mot kvinnor. Det slinker undan de flesta likabehandlingsregler eftersom den finns mellan raderna. Så vad gör man när man blir utsatt för mansplaining? Man bemöter den.

Nu ska jag ju inte sitta här och säga att jag är någon feministisk förkämpe som slår ner varje mansplainer som kommer i min väg. Jag sa ju inget till mannen som promenerade in på mitt jobb och förklarade varför jag hade fel utan att lyssna på mig. Jag kunde ha sagt “nu mansplainar du,” men det gjorde jag inte. För den stackars själen som ger sig på att kritisera det här beteendet hos män får en stor, röd stämpel i pannan och på den står det “bitch”. Påpekar man mansplaining, klagar och gnäller man bara. 

Risken med att påpeka beteendet är också att mannen faktiskt vet mer än du. I fallet på jobbet vågar jag påstå att det inte var så eftersom det han sa gick emot allt jag läst, men beroende på frågan kan man ju välja sina strider. Jag skulle till exempel aldrig ge mig in i en debatt om bitcoin med en man. Det handlar dock inte bara om fakta och vem som vet mera. Båda kan ha fel i en fråga, men den som tar till den nedlåtande tonen är den som blir mansplainern. Hur ska man då bemöta mansplaining? 

Man kan förstås ge sig in i en faktabaserad debatt med mannen, men det är tungt och jobbigt och risken finns att han inte köper dina argument. Hur gör man då för att spara energi och bemöta mansplaining samtidigt? Efter en runda på nätet kom jag fram till de tre energieffektivaste och lättaste sätten att gå till väga. För det första borde man påpeka det. Det är inte roligt, men man borde. Det andra tillvägagångssättet är att bemöta med humor. Prova att påpeka genom sarkasm. Genom att använda humor för att påpeka ett irriterande beteende väcker du uppmärksamhet kring det utan att konfrontera. Ifall inget annat fungerar och speciellt om du blir avbruten av mansplaining, låt inte dig själv avbrytas. Fortsätt tala tills avbrytaren förstår vad han håller på att göra.

Det finns förstås inget absolut bot mot mansplaining, men jag väljer att tänka att om man bara låter det vara, åstadkommer man inget. Ibland måste man helt enkelt konfrontera fast det är obekvämt. För det är minst lika obekvämt att bli talad till som om man var en liten och dum kanin. 

- Ellen Haakana