Jag kommer aldrig mera hem

Alla som åker på ett utbytesår har en orsak. Jag har vänner som ville undvika sin familjesituation, få en bättre relation med mat och vidga sin världsbild. Min orsak var att bryta de vardagsrutiner  jag hade i sjutton år. Jag längtade efter omväxling och nya upplevelser.

Jag packade min väska och flög till ett land där jag inte kunde språket och aldrig hade träffat familjen som jag skulle bo med i tio månader. Ingen i min sicilianska värdfamilj kunde engelska, det var google- translate som gällde och jag lärde mig snabbt att italienare verkligen talar med händerna. De viftar inte bara omkring, varje handrörelse betyder något, som ett extra tillägg till språket. 

Det tog inte länge innan jag började bygga en helt ny italiensk rutin. Jag ropade på min värdbror för att vi inte skulle försena oss till busshållplatsen, jag satt i skolan i sex timmar där jag inte förstod ett dugg förutom ett fåtal ord. Efter skolan drack jag en cappuccino med mina vänner i parken under palmträdens skugga. När jag kom hem var värdfamiljen högljudd och emotionell, vi skrattade mycket och åt härlig mat och så började allting om igen. Jag märkte knappt hur fort jag föll i en ny rutin. Det fanns så många intryck att allting kändes nytt även om jag gjorde samma sak varje dag.

Så fortsatte det till mitten av januari. Vintern i Sicilien är inte särskilt kall, kanske tolv grader, men luften är fuktig och vinden känns rå. Jag hade ögoninflammation, feber och snuva i två veckor. När min värdmamma sa att hon skulle ta mig till läkaren menade hon egentligen att dricka kaffe i sin väns, som råkade vara en läkare, vardagsrum och ge mig antibiotika. Antibiotikan botade inte mig och jag grät av smärta och hemlängtan medan min mamma lyssnade på telefonen. Samma månad bytte en av mina bästa vänner, som också var  utbyteselev, sin värdfamilj. Det påminde mig om orsaken till att jag var där.

De följande fem månaderna levde jag mera än jag gjort i resten av mitt liv sammanlagt. Jag umgicks och fick nya vänner, lärde mig språket och åkte på otroliga dagsresor till bergstoppar och sandstränder. Jag kommer aldrig att glömma alla de fantastiska saker som jag gjorde och lärde mig. Sättet på vilket jag lärde känna mig själv, vad jag gör när jag inte kan språket, inte känner staden, eller en enda person. Det är allt oersättligt. Jag har inte fallit tillbaka i mina gamla rutiner efter att jag kom hem. Jag är uppmärksam för att se till att den versionen av mig som åkte till Italien aldrig kommer att få komma hem. 

Av Natalie Segercrantz