Att aldrig bli densamma

Hejsan hoppsan allihopa! Jag heter Rebecka, och är en 18-årig helt normal gymnasiestuderande. Eller helt normal är jag kanske inte, för jag tror inte någon är helt normal. Vi är ju alla unika på våra egna sätt. Men före det här blir en uppsats om människors mångfald tänkte jag att jag skulle börja berätta om det som den här texten egentligen borde handla om: mitt utbyte i Spanien.

Jag var alltså på utbyte i Malaga, på solkusten i Spanien. Jag steg på flygplanet, lämnade mitt gamla liv bakom mig den 20.9.2022, och har aldrig kollat tillbaka. De nio månader jag spenderade i Spanien var nog bland de bästa, och samtidigt de sämsta tiderna i mitt liv. Jag var med om så mycket, saker som utvecklade och förändrade mig som människa. När jag landade i Finland den 2 juli 2023 var jag inte densamma personen som åkte iväg. Jag skrev den 14 september 2023 så här: 

“Jag kommer aldrig mera komma kunna säga hejdå till mina föräldrar som en ung, oerfaren tjej och komma tillbaka som en mycket mera erfaren, världsvan och mognare kvinna. Utbytet ändrade mig, på gott och ont.”

Och det här förklarar väl kärnan i mitt utbyte, och i den här texten. Nämligen förändringen som sker under ett utbyte. Och inte är det så att alla förändras på samma sätt, vi är alla olika, med olika bakgrunder, och också olika upplevelser. Så om ni skulle fråga någon annan som varit på utbyte om vad de tycker är viktigast och hur de förändrades så skulle de antagligen svara mycket annorlunda än vad jag kommer att svara. Men nu tycker jag att jag har pratat helt för flummigt i 287 ord, så kanske jag också ska ge några konkreta exempel?

Den kanske största skillnaden jag har märkt i mig själv är att jag är mera livlig och social. Jag tror att om den Rebeckan som gick på åttan i högstadiet skulle se mig idag, så skulle hon inte känna igen sig själv. Jag var så blyg och osäker, men nu är jag mycket mera social och säker på mig själv. Jag tvivlade på mig själv i vissa stunder, men första dagen under mitt utbyte var mitt tankesätt: “Jag har möjligheten att bygga exakt det livet jag vill ha, och för att göra det måste jag även agera”. Så det gjorde jag. Under hela mitt utbyte försökte jag prata med så många personer som möjligt, och inte vara i min komfortzon hela tiden. Jag lyckades skaffa min första vän redan på första dagen, en italienska som bodde hos en värdfamilj som min värdfamilj var vän med. Och det höll under hela året, jag pratade med folk och förgyllde mina sociala förmågor. I början var spanskan ganska knagglig, så det var nog mest engelska som pratades, men de sista månaderna blev jag till och med närmare med flera spanjorer. 

Jag vågade även gå ut ur min komfortzon när det kom till olika aktiviteter. Och eftersom jag vågade ta det lilla steget framåt att testa något nytt fick jag även erfarenheter jag inte skulle ha fått om jag bara hade varit fast i mitt högstadie-jag. Jag skulle inte ha cyklat 30 km och sett de spanska bergen, inte skulle jag heller ha vågat spela sänka skepp på lektionerna (joo jag var en total nörd i Finland, men försökte släppa det lite i Spanien, oberoende av dess skolsystems strikthet).

Och det här att jag vågade gå ut ur min komfortzon ledde även till så många skratt under månaderna där. Jag tror jag skrattade mest då något gick lite fel, eller något konstigt hände tack vare olika surrealistiska händelser. Jag skrattade åt allting från en deformerad mumin till något otroligt konstigt skämt jag hörde. Det var nog så mycket som inte skulle ha skett utan lite mod från mig.

Så fick jag ju också se och uppleva en otroligt fin del av Spanien. Det här är igen ett utdrag från mina telefonanteckningar: 

“Tänk att jag var där, och upplevde det jag gjorde. Det känns som en feberdröm. Att jag såg ställena, kände känslorna och pratade med dem jag träffade. Nu när jag är tillbaka i Finland känns det så overkligt, att jag verkligen var där och har kvar alla minnena, men inte kommer att uppleva det på nytt”.

Och sanningen är verkligen den: jag levde ett helt liv på ett enda år. Några av mina favoritminnen är från olika resor vi gjorde. Vi besökte olika andalusiska städer, och turistade, något som historie- och samhällsintresserade jag uppskattade. Jag fick se en helt annan kultur än vår här i Finland, och delta i en massa traditioner vi inte har här. T.ex. påskveckan firas helt olika (det är bara att söka “Semana Santa Malaga” om ni är intresserade över hur det skulle kunna se ut). Och under påskveckan hände det saker, också i mitt utbytesliv.

Det som hände var nämligen att jag äntligen fick byta värdfamilj. Jag hade alltså bott i en familj som bestod av en mamma, pappa och en dotter som var ett år yngre än jag. Jag hade inte en bra magkänsla från första stund, och under de sju månader jag levde med dem så bekräftades mina misstankar och rädslor över familjen. De hade fel motiv att ta emot utbytesstuderande, och det kände jag verkligen av. Det fanns även andra problem, på flera olika plan, varav de flesta inte ens var uttalade. Jag kände mig som en detektiv som måste luska reda på problemen genom blickar, kommentarer och beteenden. Och med tiden blev det bara mentalt tyngre och tyngre.

Men så kommer äntligen dagen, i mitten av påskveckan, när min lokala koordinator bekräftar att jag får byta familj, efter månader av elände (helt ärligt sagt). Känslorna var blandade, men mest av allt kände jag lättnad. Lättnad över att jag får vara mig själv och göra mera av det jag ville, något som hade varit förtryckt under de första sju månaderna. Men ändå var det en rädsla för det nya. Jag hade blivit van vid den första familjen, oberoende hur jobbigt det var, men nu skulle jag ta steget in i en ny familj och vardag.

Slutligen blev det ändå det bästa beslutet av mitt utbyte. Jag fick ett lugnare hem, med en rutin som passade mig bättre. Jag bodde bara två månader i den nya familjen, men det var en tid av återhämtning. Jag behövde inte mera lyssna efter varje ljud i hemmet, och jag fick mera frihet och en egen nyckel till hemmet (något jag inte hade i den första familjen)! Jag fick se en mera sund spansk familj, t.ex. var jag med på olika familjefester, och kände att jag hade en plats i deras familj.

Men nu har jag kommit till 1200 ord (duktigt jobbat alla ni som läst ända hit!), så jag tänkte att jag ska försöka avrunda. Som sagt: jag skulle kunna babbla hur mycket som helst om mitt utbyte, men det jag kanske mest kommer ihåg är att du bara lever en gång, ta vara på det, och du överlever de flesta situationer. Utbytet var värt det, oberoende av de dåliga situationerna jag ibland hamnade i, så jag lärde mig ändå av det. Utbytet som helhet formade mig, och jag ser än idag olika beteenden som kommer från min tid i Spanien. Och en sak som jag definitivt har mitt utbyte att tacka för (på ett förvrängt sätt) är att jag blev troende. Utan de upplevelser jag var med om, så skulle jag inte vara tillbaka här med ett kors runt halsen som betyder något större för mig än förut.

Av Rebecka Pimenoff