Förr eller senare reagerar jag

(Linn Sønnerstad, andra pris i kolumntävlingen Argh? 2021)

Alla skrattar högt åt Jonas skämt. Jag tycker inte att det var speciellt roligt. Jonas berättar återigen om hur hans ex inte var den skarpaste kniven i lådan men snygg nog att stå ut med. Han är inte heller den skarpaste kniven i lådan, det ska gudarna veta. Vi har kommit till den stund på kvällen då de glömmer att det finns en kvinna med i sällskapet. De har glömt att jag sitter där, och alla filter försvinner. De har druckit några glas och är nu i full färd med att diskutera om huruvida de skulle ligga med servitrisen eller ej. Usch vad jag skäms.

Ofta hör jag kommentaren om att vi i dagens Finland borde lägga feminismen på hyllan, män och kvinnor har ju lika rättigheter. Här misshandlas vi inte och vi får studera och jobba på samma villkor som män. Jag vet att mina manliga vänner menar väl, men det finns saker som de aldrig kommer förstå.

De kommer aldrig förstå hur det är att på fester behöva begränsa sin kontakt med män, för att inte senare få höra att man givit dem falskt hopp. Att bli rädd när någon på stan skriker efter en. Att inte ha samma självklara självförtroende och vilja att ta plats som män. Man vill ju inte vara en bitch. 

Jag äter inte upp det sista av min hamburgare. De tre killarna som är mitt lunchsällskap pratar om en flicka som flörtat med en av dem på festen i lördags. De skämtar om hennes vikt, gör narr av hennes utseende. Säger att det är pinsamt hur vissa kvinnor inte alls bryr sig om vad de stoppar i sig eller om att kompensera det på gymmet. Jag kan inte förmå mig att avsluta min måltid, jag är inte hungrig längre. Deras kommentarer maler i huvudet varje gång jag ser mig i spegeln. I tåget påväg tillbaka till skolan gör de narr av någon jag sett dem umgås med. Hon är en “jävla anorektiker” och de förstår inte varför hon inte kan äta normalt. “Undrar varför” tänker jag, men vågar inget säga. Man vill ju inte vara en bitch.

Efter proven diskuterar jag vitsorden med mina vänner. Mark och Jesse fick 9 i engelska, och Oskar fick 10. De frågar mig vad jag fick, och med ett snett leende svarar jag stolt 10. Jag hade verkligen ansträngt mig under kursen, engelska är viktigt för mig. “Har du legat med engelskaläraren eller?” häver Mark ur sig. Säkert utan att tänka efter, han menar inget illa. Jag vet det. Chauvinismen kommer från hans pappa, han har bara tagit efter. Men jag anmärker inte på det. Man vill ju inte vara en bitch.

Det finns saker i livet som inte är värda att lägga sin energi på, men som kvinnor måste vi säga till när män går över gränsen. Ofta gör de inte det av illvilja, och det är kanske därför vi inget säger. När min mamma blev tafsad på i en bar sa min mormor att det tyvärr är så världen ser ut. När en man skrek efter mig på stan skrek min mamma tillbaka en lång harang av svordomar. Världen förändras. Stå upp för dig själv, och stå speciellt upp för andra kvinnor som något vågar säga. Det är feminismen Finland behöver. Ibland måste man helt enkelt våga vara en bitch.