Den svavelgula himlen

Det är inte ofta finlandssvenska filmer har premiär, så därför måste man, vare sig de är bra eller ej, gå och se dem. Om inte annat utav solidaritet och ren och skär pliktkänsla. Därför ångrar jag inte att jag såg Den svavelgula himlen, men jag kan inte heller påstå att den var bland de bästa filmer jag sett, inte ens bland de bättre. Jag hade varken höga eller låga förväntningar före jag såg den och om jag ska vara helt ärlig visste jag knappt vad handlingen gick ut på. Nu i efterhand förstår jag varför jag inte lyckades bilda mig en ordentlig uppfattning om handlingen; den röda tråden var inte lätt att hitta. 

Filmen, eller boken som den baserar sig på, handlar om Frej, en författare som skriver en bok om händelserna och personerna i sitt liv. Vill ni gissa vad den boken heter? Jo, Den svavelgula himlen, det hela är alltså väldigt meta. Frej blickar tillbaka på sitt liv, och mera specifikt sin relation med syskonen Rabell. Vänskapen med Alex och förhållandet med Stella. Frej och Stella delar en sådan kärlek att de alltid, oavsett vad, kommer tillbaka till varandra. Men ändå verkar de på duken inte ha någon som helst koppling eller dragning till varandra, det känns aldrig trovärdigt.

Det som gjorde filmen så förvirrande för mig var alla tidshopp hit och dit. Eftersom Frej skriver en bok om sin uppväxt så minns han väldigt mycket. Det hoppar hela tiden från nutid, då Frej är medelålders, till hans barndom, ungdom och senare också tidigare vuxenliv. Det är alltså som två skilda handlingar som sen vävs ihop till en ny, och allt är hemskt förvirrande. I hoppen till barn- och ungdom spelas karaktärerna av andra skådespelare, så de är enklare att hänga med i. När det hoppar från nutid, till kanske femton, tjugo år tidigare, blir det däremot svårare att skilja på tidslinjerna. De här tidshoppen är nödvändiga för handlingen, men kunde säkerligen ha gjorts tydligare och mindre förvirrande.

Största delen av filmen bygger sig på små interaktioner karaktärerna emellan, vilket i sig inte behöver vara något dåligt, om inte all dialog hade känts så krystad. När det kommer till finlandssvenska är det alltid svårt att veta hur man ska få till ett naturligt språk. Ska man tala som i skriftspråk, eller kanske rent av dialekt? Kanske en blandning mellan de två? Något som dock känns ganska självklart är att inte en endaste finlandssvensk säger människa istället för mänska, eller inte istället för int. Det var alla de här orealistiska replikerna som fick skådespeleriet att kännas som ja, skådespeleri. Särskilt bland de yngre skådespelarna. Jag menar inte att unga skådespelare inte är kompetenta, men det märktes en tydlig skillnad mellan de yngres och de äldres skådespeleri. De äldre skådespelarna kändes mycket naturligare och avslappnade i sina roller. Nicke Lignell bar hela filmen.

När det är fråga om en finlandssvensk film, måste man ta i beaktande att budgeten och resurserna inte är lika stora som hos de filmer vi är vana att se. Filmfotot, ljudtekniken och mycket annat var därför inte perfekta, men långt ifrån dåliga heller. Den aspekten av filmen lyckades bra. På det hela taget var filmen hemskt medioker, inte anmärkningsvärd på något sätt. Se den utan några större förväntningar. 

Elina Kawecki